Snart fredag i första arbetsveckan….
Jaha då har det snart gått en vecka, fredag redan imorgon. Det tog sannerligen emot i måndagsmorse att kliva upp och med tunga ben sätta sig på cykeln. Men underbara kollegor, nya som gamla har gjort allt mycket lättare. Jag trivs väldigt bra så nu känns det lite vemodigt att lämna dessa kollegor. Det kändes inte allför kul att sätta sig på cykeln imorse heller kl 6.00 i ÖS-regn. Kom knappt några meter så var jag dyngsur. Sista biten fick jag leda cykeln för att regnet bara rann i ansiktet så att sikten var lika med noll… Hoppas på att vädrets makter hinner ändra sig inför morgondagen så vi kan stå ute i solsken, eller uppehållsväder duger för mig.
Wille har haft en febertopp i några dagar. Som alltid när han får feber sätter oron in, blir det kramper den här gången eller inte. I går kväll var det väldigt nära, tempen var skyhög och han var helt snurrig och borta. När han började att gny sprang jag och hämtade Brufen som ska ges tillsammans med Alvedon för bästa effekt. Vi lyckades att sänka tempen men J sov på soffan intill Willes rum för säkerhets skull. Bästa J!
Idag har han varit piggare, jag har köpt glass och festis till honom. Glass som såg ut som krokodiltänder gjorde susen.
Har börjat läst en bok, Våld av Joyce Carol Oates.

En berättelse som jag har fastnat i på en gång. en kort roman som handlar om kärlek. Längtar tills jag ska läsa den ikväll innan jag slår ihop mina ögonlock.
Gjorde krabbelurer att mumsa på nu till kvällen…. Som tjocka amerikanska plättar med smak av vanilj.
Krabbelurer:
Vispa ägg och socker fluffigt. Blanda i mjöl, bakpulver och vaniljsocker och rör sedan i mjölken till en jämn smet. Stek i stekpanna i smör på medelvärme. Krabbelurerna ska bli gyllenbruna och jäsa upp. Serveras med en klick vispad créme-fraiche och färska sommarbär eller sylt.
![]()
Bilden är lånad från Tasteline
Avslutar med några vackra ord från en av mina favoritförfattare:
Love can take us to heaven or hell, but it always takes us somewhere. Therefore, be prepared to travel – Paulo Coelho
Kram Linda























